När jag bloggade på min gamla blogg, den på devote - så skrev jag ett inlägg om hästarna jag verkligen fastnat för i mitt liv. Det var ju då Zingo, Timon och Connie.

Jag tänkte skriva ett inlägg om "favorithästar", om man kan kalla det så...

Jag tar inte ponnyerna i ordning.

 

Totte kom till ridskolan när jag var ungefär nio (tror jag), som en tjock, envis - men otroligt söt liten b-ponnykille. Jag tyckte direkt om honom, och jag fick rida honom ganska snart efter att han kommit. Första gången jag red honom så skulle vi ha hoppning, och det var ju Totte hur taggad som helst på. Problemet var att ingen hade sagt hur pigg han var, och att han hade varit galopphäst. Såklart så var banan rund som en galoppbana, och Totte blev ju helt galen!

Men jag ville fortsätta rida honom, så jag red honom ganska ofta - nästan hela tiden faktiskt. Jag gjorde mycket med honom, hoppade, red barbacka - och ramlade av. Jag har nog aldrig åkt av en häst, så många gånger som jag har åkt av Totte! Var och varannan gång jag red honom så åkte jag av, men eftersom att jag nästan alltid skrattade efteråt (och ibland samtidigt) så tyckte ju han också att det var kul, så han bockade, drog iväg, hoppade medvetet förstort osv... Men jag tyckte alltid att han var lika rolig att rida!

Tyvärr så är jag för stor för Totte nu, men så fort jag får chansen att rida honom, så kommer jag nog att ta den... Han står kvar på ridskolan, och är lika go och busig som alltid...

Haha, är han inte för söt?

 

 

När Vilgot kom till ridskolan så var jag nog typ nio-tio. När jag såg den tjocka, bruna lilla c-ponnyn så blev jag verkligen helt förälskad. Jag gick in till honom nästan hela tiden, och tjatade på Malin om att få rida honom. När jag till slut fick det (han hade gått hoppspecial innan, samtidigt som vår grupp red) så var jag överlycklig! Jag älskade att rida honom, och jag kunde inte sluta babbla om honom...

Jag brukade rida honom varje gång vi hade dressyr, och till slut så ville jag börja hoppa honom också. Jag var en av dem första (och ända) som kunde rida honom barbacka utan problem (nu när jag blev äldre, då), utan att han såklart var lite studsig.

Jag slutade aldrig tycka mycket om Ville, men det bara blev så att jag helt enkelt slutade rida honom lika mycket som innan (jag red ju mest Timon, sen). Jag rider Vilgot ibland, och jag tycker fortfarande att han är lika fin.

Varje gång jag är i stallet så går jag alltid in en extra gång och hälsar på Vilgot, och ibland när jag har tid (och lust) så myser jag med honom och borstar av honom.

Lilla, fina, goa Ville!

 

 

Stitch kom ett tag efter att Timon blev skadad. Jag red lite olika ponnyer, men när Stitch kom så blev jag riktigt kär i honom. Den lilla, goa, busiga ponnyn hade så himla mycket personlighet, och det är precis sånna ponnyer jag fastnar för. Jag var inne hos Stitch ganska ofta och tränade och myste lite med honom, innan jag började rida honom. Han var så härlig att ha och göra med, och när jag hade tid över (när Timon var ute i hagen, eller om jag hade pysslat med honom hela dagen) så var jag med honom. Men Stitch hade börjat bocka av dem som red honom, jag följde ju utvecklingen även när jag börjat rida honom. Malin hade frågat mig om jag ville rida honom, och varnat mig för vad han gjorde. Hon sa att det var värst när det gällde hoppning, som vi råkade ha. Men jag hade bestämt mig - jag skulle rida honom, och han skulle inte bocka av mig! Första gångerna jag red honom så var han så annorlunda mot var jag hade föreställt mig. Hon var fin och mjuk i munnen och hade trevliga gångarter. Han hoppade fint, och det ända negativa var väl framåtbjudningen. Men jag red honom väldigt mycket, och han bockade inte en ända gång med mig.

Men tyvärr så räckte inte det, eftersom att han bockade av nästan alla andra. Jag såg det själv ibland, och jag kunde inte tänka mig att den försiktiga, goa och glada ponnyn kunde busa till det så mycket - och bocka av folk... Han blev såld, men jag tänkte att jag skulle försöka hitta var han står, och hälsa på honom.

(Bild lånad från ridskolan, översta är dock min)
Lille busiga, goa, glada Stitch - saknar honom!

 

 

 

Jag red Roy lite grand när jag var ynge, men började rida honom igen när Timon såldes. Jag red honom hela tiden, och lärde känna honom ganska bra. Han var lite lik Timon i sättet - busig, stark och envis, haha. Men liksom Timon, så hade han en mysig & go sida också. Jag tävlade Roy två gånger på små klubbtävlingar. Vi hade då lärt känna varandra ganska bra, och jag kände att vi båda var redo för det. Det gick bra på båda, felfria i grundomgånger och 4 fel i omhoppningen (båda starterna). Jag var dock nöjd med honom båda gångerna. Även fast att jag red Roy väldigt mycket, och var med honom så klickade vi inte på samma sätt som jag gjort med vissa andra hästar. (Timon, Connie) Jag gillar fortfarande Roysan mycket, och han är en av mina hästkompisar, haha. Jag brukar alltid gå och hälsa på Roy när jag är i stallet, busa och gosa lite med honom bara för att han är så himla go och glad hela tiden. Roy är också en mästare på att göra en glad. Det var många gånger då jag fick återfall, och saknade Timon så mycket att jag inte kunde säga det till någon - då gick jag till Roy och satte mig i hans spilta och gosade med honom. Jag kliade honom - och han kliade mig, hehe...

Fina, lilla busponny!