Jag har ridit och hållt på med hästar hela mitt liv. Mest ridskolehästar, dock - men jag har nog alltid varit den som fastnade för de lite svårare hästarna. Timon var ju väldigt reserverad och kunde sparkas eller bitas om han inte tyckte om en. Många var rädda för honom, och det kände han ju - såklart. Jag vet inte vad, men någon med honom gjorde mig som dragen till honom. Jag kommer ihår hur mycket jag kämpade med honom, han kunde dra iväg, gå på mig och bara helt ignorera mig och göra vad han själv ville. Det tog otroligt mycket jobb & tid för att verkligen få det här bandet som vi slutligen fick. Jag var inte så stor, heller - så han kunde hur lätt som helst dra iväg både när jag satt på ryggen och från marken. Jag vet inte hur många gånger han drog iväg med mig. Han testade ju verkligen mig innan han liksom "släppte in" mig. Men aldrig att han sparkades eller försökte bitas. Jag jobbade otroligt mycket med kontakten, och till slut slutade han testa mig. Han var alltid lite busig, men han hade respekt. Jag kunde göra saker med honom som ingen annan kunde, och han blev otroligt snäll och go.

 

När Connie kom var hon också väldigt reserverad. Hon släppte inte in någon, men något med henne bara drogs jag till. Vi klickade, första gången jag såg henne "klickade" det verkligen mellan oss. Det tog visserligen tid för oss att verkligen skapa ett band, men jag gjorde allt. Vi gjorde framsteg på ganska kort tid, men sedan helt plötsligt kunde vi stöta på ett problem som vi sedan fick lägga all tid på - spolspiltan t.ex. Det var väldigt läskig och hon var spänd och orolig till en början. Men jag kämpade - och till slut lärde hon sig att slappna av. Det största problemet var ju dock hennes huvud - som hon var och fortfarande är, rädd om. Först fick jag inte heller komma nära hennes huvud utan att hon drog upp det så högt hon kunde och blev osäker, men jag gav inte upp. Dock "jobbade" jag inte så mycket på det (som med spolspiltan) utan jag lät henne avgöra själv när hon kände att hon litade på mig. Det tog faktiskt inte så lång tid,som jag hade trott. Connie är himla go, och en helt otrolig ponny när man lär känna henne. Jag är så tacksam över att jag fick möjlighet att lära känna henne, och även när min tid på ridskolan är slut kommer jag ta alla möjligheter att få träffa henne. Min prinsessa.♥

Nu har jag väntat närmre tretton år på min egna ponny. När vi började leta häst tittade vi på ganska många. Vi letade främst efter en yngre ponny som jag kunde utvecklas tillsammans med, och redan när vi började leta var det många som tyckte att jag skulle ha en äldre ponny - för att det var min första egna häst. Då undrar jag - varför? Varför ska jag ha en äldre häst bara för att det är den första? Jag har minst lika mycket erfarenhet av yngre hästar som många andra, som har häst.

Vi provade några ponnyer i olika åldrar, men det stämde inte till 100 %. Många av säljarna undrade om jag hade mycket erfarenhet av unghästar, då jag såg ut att vara van. Jag var väldigt ärlig med min hästerfarenhet, och jag tror faktiskt att säljarna eller Agneta (som hjälpte mig att leta, och har hålt på med hästar - speciellt unghästar - hela sitt liv) hade sagt till om de inte tyckte att jag skulle ha en ungponny.

Vi fastnade för en treåring, som vi var nära på att köpa. Hon var precis inriden, men tyvärr fick vi reda på lite saker om henne som gjorde att vi ångrade oss. Jag känner nu att det var en himla tur, för jag hade inte haft lika roligt med en treåring som jag har med Rocky. Man måste alltid vara beredd på att något kan hända, och man måste alltid tänka på vad man gör. Vi hade nog antagligen inte valt henne ändå, just för att hon var så ung.

 

Rocky är verkligen rätt för mig. Han är i precis lagom ålder, och han är så fin och trygg i sig själv. Vi ponnyer äldre än honom, som inte var hälften så mogna. Rocky är ritkigt bra grundutbildad, och han kan mycet för sin unga ålder. Han är otroligt snäll, även om det krävs en hel del jobb med honom. Men det var ju precis därför vi valde att köpa en yngre ponny - för att jag ska ha något att utvecklas och att jobba med. 

Rocky och jag har en lång resa framför oss och vi kommer ha otroligt roligt tillsammans. Självklart kommer det också bli en del motgångar - men så är det med alla hästar. 

 

Rocky är min ponny, mitt ansvar  - och inte någon annans.