Stallet är verkligen där jag hör hemma. Allt känns rätt, och när jag kommer till stallet släpper jag allt annat. Jag kopplar bort allt och bara slappnar av. När jag är i stallet kan jag vara mig själv, göra vad jag vill när jag vill. I stallet kan jag tänka, på allt mellan himmel och jord. Jag gör det jag gör i stallet varje dag utan att tänka, det bara sitter. Jag behöver inte tänka mycket på vad jag gör i stallet, utan det kommer automatiskt. Jag kan befria mig från alla problem, bara vara fri. 

 

I stallet löser jag många problem jag kan gå och tänka på hela dagen. Går jag och undrar över något löser det sig i stallet. Allt löser sig i stallet. Jag behöver inte bry mig om något annat, kan tänka bort resten av världen. Det är bara jag, hästarna och det som hör till. Som det ska vara.

 

Jag kommer absolut inte stressa med Rocky. Jag har sex år kvar att tävla ponny, och jag kommer njuta till fullo av dem tillsammans med min underbara ponny. Tävling prioriteras ärligt talat inte högt, det kommer av sig själv. Jag har inte tänkt på hur det blir när jag är atron, tänker inte göra det heller. Vi kommer ta det i vår takt, han är ung och behöver mycket rutin - jag också. Just nu har jag inte några tävlingar inplanerade, och jag kommer inte ens börja tänka på det förrän jag och Rocky verkligen känner och är trygga med varandra. Vi har gott om tid - så varför stressa?

 

Hästar (och djur) är nog det bästa vi har. Dem sviker inte, ljuger inte och dem finns alltid där. Dem lämnar inte eller backar inte ur för att dem inte "känner för det". Dem skulle kunna gå genom eld för vår skull, och i många fall ger vi dem inte den kärlek som dem förtjänar, tillbaka. Jag kan inte sätta ord på hur mycket det betyder för mig, att ha mina underbara djur och min familj som alltid ställer upp och finns där. Om allt går fel, finns dem alltid där. Sjukt tacksam för det.