Japp, idag började skolan efter lovet igen. Ganska segt faktiskt, haha - men nu siktar vi på sommarlov! Jag fick skjuts hem så kom hem lite över tre, fikade och sedan kunde jag bara chilla för världens snällaste mamma hade fixat Fjällmas box och mockat ur Rockys! Tusen tack åter igen, mamma. Jag gick ut i stallet lite över fem och fixade klart allt, tog in Rocky, fixade honom och red ett grymt pass i paddocken! Jag red samma bana som igår eftersom den fungerade så bra både för Rocky och mig. Dock la jag upp bommarna idag så han fick hålla koll på tassarna lite. Han var jätteduktig idag, dock hade han nog lite träningsvärk och det var även varmare idag - så han blev lite svettigare lite fortare. Därför red jag inte lika länge. När jag skrittade av fick han gå lös i paddocken, han följde mig som en hund! Sååå söt, haha.

 

Rocky var på riktigt fotohumör idag så här är några bilder, och även någon på Taverna.

Idag gick jag upp lite innan sju för att äta frukost och fixa mig. Sedan gick jag ut i stallet, släppte ut hästarna och mockade till Rocky och Fjällma. Jag fyllde på vatten, satte maten och mätte upp hösilaget. Sedan hämtade jag mina träns, tyglar, bett, martingalen och min förbygel och tog med det in. Nästan hela förmiddagen gick till att putsa allt och rengöra betten. Jag åt lite lunch emellan och efter det gick jag och mamma tillsammans med hundarna och satte oss ute i solen. Den var fint väder så det var mysigt att sitta och putsa allt! 

 

Jag red inte förrän på kvällen, vid halv sju ungefär, det var sjukt fint väder så jag red bara i en tunnare jacka. Eftersom den nya hästen kommit var Rocky hälften hingst, haha! Inne i stallet gnäggade han hela tiden, stod inte stilla och var allmänt fjöntig. När jag red var han lite ofokuserad i början men han blev bättre ganska fort. Jag red som en evighetsbana med mycket galoppfattningar, halter, övergångar och främst samling i både trav och galopp. Det gick super och Rocky var lika glad och positiv som igår! Lite tjafsig blev han när det blev lite jobbigt med det gick över snabbt och sedan blev han ännu finare. Roligt!

 

Jo, den nya hästen kom i förmiddags. Taverna heter hon och hon ska bo här till hösten. Taverna och hennes föl gick på sommarbete här förra sommaren och nu har dem inte kunnat skilja henne och fölet åt - därför ska hon bo hos oss. Hon verkade trivas super, hon sprang runt och busade i hela hagen och gnäggade hela tiden åt de andra hästarna. Hon kommer alltid och hälsar, och såklart är Nitendo helt nerkärad, haha! 

Dagen började med att jag och Josephine gick upp lite innan åtta, vi åt frukost och fixade oss och sedan gick vi till stallet. Vi hjälpte hennes pappa med stallet - vi släppte ut hästar, mockade och Josephine travade av en utav hästarna. Sedan fixade vi Gwynfor och Josephine red honom i ridhuset. Dock såg han lite tjafsig ut och Josephine kände själv att det inte gick så bra. I alla fall mjuknade han lite så vi byggde fram ett litet hinder som hon hoppade några gånger i varje varv.

 

Sedan gick vi bort till galoppbanan och Josephine skulle då börja. Hon skulle känna på underlaget, trava och galoppera om det var mjukt. Jag väntade och efter ett tag började jag höra typ skrik och typ "väääntaaa!". Sedan såg jag en jätteglad Gwynfor komma travades i full fart runt hörnan med Josephines en bit efter, hållandes i tyglarna. Det såg så roligt ut att jag typ exploderade, haha! Jag visste inte ens om Josephine skrattade eller grät men det såg så kul ut att jag inte kuna sluta skratta heller. Hon berättade att han hade stuckit och sedan tvärnitat för att ett rådjur kom. Då hade Josephine tappat stigbyglarna och Gwynfor hade bockat av henne, men hon hade landat mjukt och lyckats hålla kvar honom. I alla fall satt jag upp och tog ett varv jag också. Jag hade alldeles för långa stigläder men det gick bra ändå. Först travade jag och sedan fattade jag galopp. Han stack först och när jag fick kontroll på honom bockade han och stack igen, sedan gjorde han detsamma när jag började få tillbaka kontrollen men då fungerade inte bockningarna utan jag kunde hålla honom. Jag kände igen de där bockningarna, jag märkte det inte förrän då men han är himla lik lilla Timon att rida.

 

Sedan hämtade mamma oss, vi åt lunch och sedan fixade vi Rocky och red ut en runda. Han var inte alls sig själv idag, varken från ryggen eller från marken, han var typ stressad. Något fel var det men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad, han hade väl kanske en dålig dag. Jag red inte så länge men sedan red vi till fältet och Josephine red honom. Han var som sagt inte som vanligt men hon var ändå duktig med honom. När vi var klara fick Rocky stå i stallgången när vi fixade stallet och när vi var klara släppte jag in honom i boxen. Sedan tog vi in de andra hästarna och gick hem. Josephine åkte hem vid sex tror jag och nu under kvällen har jag kollat på Ponnyakuten, ätit kvällsmat, duschat och nu bloggar jag. Ska kolla på något avsnitt av PLL och sedan lägga mig tror jag. Ha en bra kväll!

Det är lite nytt detta året, vi bor ju på gård och det är mycket som händer, färmst kring hästarna. Förhoppningsvis ska jag och Rocky tävlingsdebutera, i alla fall ska vi utvecklas som ekipage. Nitendo blir stor kille och till hösten ska han och några andra unghästar löshoppas. Jag längtar något sjukt till sommaren, mer än vanligt! Nitendo, Emilio och Noak ska gå på samarbete och även några andra unghingstar (har jag inte helt fel för mig kommer någon valack också) i den enorma sommarhagen. I de lite mindre hagarna eller de "vanliga" kommer några ston med föl - hur mysigt?

 

Rocky ska inte gå på sommarbete, inte som det ser ut just nu i alla fall. Han får nog gå i de hagar som är lite nerbetade för han blir tjock väldigt lätt och det vill vi inte, haha. Förhoppningsvis kan vi hålla igång honom hela sommaren. Eventuellt ska Sara komma med Jonte några dagar. Vi har börjat planera ett litet eget ridläger här hemma och det hade varit jättekul! 

 

Lite innan påsklovet kommer Hoppan åka iväg till ett stuteri som vill avla på henne. Agneta vill ha kvar Nitendo och Hoppan mår bäst när hon får gå med föl. Hon blir lite knasig i huvudet och kan knappt äta något utan att bli tjock om hon inte har föl, så det blir helt enkelt bäst för Hoppan så. Blir hon dräktig kommer hon nog inte tillbaka förrän i slutet på året eller början på nästa år. Därför ska Nitendo flytta till Hoppans box (fölboxen) och Rocky ska flytta till den Nitendo står i just nu. Den är större än den Rocky har nu så det kommer nog bli jättebra!

 

Under påsklovet ska Sara eventuellt komma med Jonte och eftersom det då finns en box ledig ska Jonte nog sova här några nätter. Hoppas han kan komma - det hade varit sjukt roligt! Jonte och Rocky går jättebra ihop, de är som bröder, haha.

 

Lute kort om vad som eventuellt kommer hända i år. Såklart är inte allt spikat men vi håller på att planera lite kring det. Sommarbete är klart sedan innan, men inte hur Rocky ska gå. Som det ser ut just nu ska han som sagt gå i de hagarna med lite mindre gräs men ändå gå ute dygnet runt.

 

Ja, som rubriken lyder jag dagen bestått av nästan bara hästar. Jag gick upp vid nio och åt frukost, vi släppte ut hästarna lite innan tio och sedan körde vi till Christel, Agnetas dotter. Det är hemma hos Christel som tävlingshästarna och Nitendos bröder Noak och Emilio står. Vi släppte ut Emilio och Noak och sedan borstade vi och bytte täcken på stona. Jag fixade Chanel och Agneta Corzika och sedan gick vi ut med dem. Vi gick en runda på lite mer än en timme med dem, först på en stig där ganska många gick, och sedan inne i skogen. Det var jättemysigt och fina Chanel var jättesnäll. Jag är ju inte riktigt van vid så stora hästar, jag tyckte att Chanel, som är cirka 1,60 var stor men då är hon ändå den minsta i stallet. Corzika som är dotter till Chanel, är cirka 1,70 och valackerna är riktigt stora, haha. Noak är (han är bara mätt hemma sålänge eftersom han kanske fortfarande växer...) nog 1,80 och Emilio är nog runt 1,70. Dem är ju snälla i alla fall!

 

När vi kom hem vid ett åt jag och mamma lite grand och sedan gav jag mig ut i stallet här hemma. Jag tog in Rocky och fixade honom och sedan red jag ut en runda. Det hade varit milt väder hela dagen men just då blev det typ snöstorm, haha. Rocky var pigg men lyssnade bra ändå så trots vädret var det mysigt! Sedan fick Rocky stå inne när jag mockade hans box och fyllde på vatten, sedan fick han komma in och jag fixade resten av stallet. Sen kom Agneta ut och vi fodrade och sedna tog vi in de andra.

 

Nu har jag nästan precis kommit hem. Jag sitter just nu och kollar på bloggar och fuskar med lite godis, haha. ^^
Snart ska jag och mamma kolla på Ponnyakuten och sedan ska jag duscha. Jag kollade inte på film igår heller men idag vet jag att jag ska göra det. Ska fixa en smoothie och mysa med film och ladda upp inför veckan som kommer. Nu börjar proven närma sig och på lördag har jag grönt kort prov. Kommer ändå försöka hålla igång bloggen, som alltid.

 

 

De första månaderna med Timon var helt okej. Han var snäll i hantering och ridning men han var ganska reserverad. Jag fick inte vara nära hans huvud och gärna inte hans hals heller. Efter ungefär ett halvår med honom började han öppna sig. Jag fick vara nära honom och kunde röra honom i huvudet och på halsen utan problem. Jag hittade knapparna i ridningen och allt tuffade på bra. Jag hade honom på uthyrningar, höjdhoppade, dressyr och hopptränade (kurs) och en massa annat. jag hade jätteroligt med honom även om han inte riktigt öppnat upp sig. Sedan blev det sommarlov och Timon åkte iväg på bete hos någon annan. Jag saknade honom otroligt mycket och efter sommaren var jag i stallet varje dag. Jag hade honom på ridläger och var överlycklig över att ha fått tillbaka honom, liksom. Nu kunde jag vara med honom hur mycket jag ville!

Jag var i stallet varje dag och ryktade honom, putsade hans utrustning, skurade spiltan och en gång i veckan red jag honom. 

 

Efter ungefär ett år tillsammans med Timon började han testa mig något otroligt, haha. Han gjorde allt för att bråka - drog iväg, bockade, kastade sig åt sidan när jag borstade honom osv. osv... Jag hade honom under ännu en uthyrning och en kompis till mig hade supersnälla Vilgot. Jag kommer ihåg att vi brukade vända ponnyerna om och stå och mysa med dem. Vilgot var ju såklart jättesnäll men Timon däremot dråg iväg som en idiot - hela tiden, varje dag. Han drog iväg mot hagarna, in till andra (tomma) spiltor, mot foderkammaren och gud vet vad. Mattias såg det ganska ofta och bara skrattade åt mig när en glad Timon kom gåendes och jag hängde efter som en vante eller något. Ibland blev jag ganska irriterad men för det mesta skrattade jag bara åt hans trams, haha. Dock märkte jag att desto mer han testade, desto goare blev han när han väl slappnade av. Även om han var lite jobbig ibland var jag överlycklig när han öppnade upp sig för mig. Sedan hände såklart det som bara inte fick hända...

Det var en fredag. Det var fint väder och jag hade ryktat Timon extra noga. Jag var alltid där på fredagar så jag visste vilka lektioner han skulle gå. Det var dags för hans sista lektion för dagen - hoppspecialen. Under framridningen såg Timon ganska seg ut, när de hoppade fram blev han dock väldigt pigg och hon som red såg ut att ha lite svårt att hålla honom. När de skulle hoppa ett hinder i snett igenom, liksom, kom de in lite ojämnt. Timon såg ut att vilja stanna men snäll som han är slängde han sig över. Han släppte dock ner höger bakhov i hindret och fick med sig bommarna. Han snubblade i landningen och började halta ordentligt. Hoppet kanske såg lite roligt ut så de flesta skrattade. Jag kommer ihåg det tydligt - allt försvann. Jag släppte allt eftersom jag blev så chockad, utan att tänka på det började tårarna strömma ner.

 

När lektionen var slut ställde hon som red och ridläraren upp Timon i spoltspiltan och de spolade av hans ben.Johanna, som varit vikarie för deras lektion, sa flera gånger till mig att det nog bara var en stukning som skulle läka. Jag försökte banka in det i huvudet men tårarna rann och jag sket i att försöka stoppa dem. Jag gick fram till honom och han la sitt vackra lilla huvud i famnen på mig. Jag stod så ett tag, tills hon som red tröttnade på att spola av honom. Jag erbjöd mig och satt cirka tjugo minuter. Sedan tog hon som ridit in honom i spiltan och tog av sadeln och tränset. Och sen stod han där, jag gick in och satte mig hos honom (som man egentligen abslout inte fick göra) och tårarna bara forsade. Jag grät och jag grät och jag grät. Timon stod med huvudet nere vid mig och så satt jag tills sista lektionen var slut och stallet skulle stängas. 

 

Sedan gick veckorna. Jag fortsatte som vanligt att vara i stallet varje dag och ta hand om Timon. Han började försiktigt sättas igång och jag brukade vara ute och gå med honom. Sakta men säket byggde vi upp ett band, starkare än allt annat. Vi blev bästa vänner, jag litede till 100 % på honom och han litade till 100 % på mig, bara mig. En dag kom Helen fram till mig och berättade att han dragit sönder en sena och det skulle ta tid för den att läka. Jag kommer ihåg att jag bestämde mig direkt - han skulle bli bra och det skulle jag se till. 

 

Efter hand blev han bättre och sedan slet han såklart upp skadan i hagen igen. Han flyttade till box och vårt band belv ännu starkare. Sedan kom höstlovet och Marianne (som jobbar i stallet) började rida honom. Jag var som vanligt där och en dag kom hon fram och frågade mig om jag ville rida honom i veckan. Jga blev överlycklig och så blev det - varje dag skrittade jag honom 10 minuter. Det var inte mycket, men för mig betydde det allt. Allt tuffade på och sedan kom jullovet. Jag hyrde en ungponny som heter Jackson. När jag red Jackson i ridhuset första dagen kom Mattias och frågade mig om jag ville rida Timon. Jag blev överlycklig, egentligen ville jag bara hoppa av Jackson och få rida Timon direkt men det kunde jag ju såklart inte. När jag äntligen fick sitta upp på honom igen var han helt otrolig. Jag var överlycklig - han också. Jag skulle bara skritta och trava honom samt galoppera ett varv på volten åt varje håll men ändå. Det gjorde jag hela veckan och jag svävade verkligen på moln.

 

Sedan kom terminen igång igen. Jag var hos Timon och ryktade honom varje dag. En dag kom jag till stallet, jag hade fixat äpplebitar till Timon för jag hade tänkt trickträna lite grand. Jag kom till stallet med min ryktlåda och min påse när Helen och Liselott kallade på mig från kontoret. De frågade mig om jag visste vad som hade hänt med Timon och jag fick panik. Hade han blivit avlivad? Såld? Skadad igen? Utan att veta vad som ens hade hänt började tårarna forsa ner och Helen berättade att han var såld. Bara sådär. Min värld rasade sönder, allt var förstört. Jag grät hejdlöst och vägrade gå ner i stallet. Att se hans tomma box hade jag inte klarat av. Jag red som vanligt och sedan fick jag äntligen komma hem och gråta ifred. Jag grät hela kvällen, hela natten och även morgonen därpå. I skolan försökte jag hålla tillbaka tårarna en det gick inte så vid lunch fick jag åka hem. Jag hade fått telefonnummret till Timons nya ägare och mamma ringde. Vi bestämde en tid jag skulle hälsa å och det gjorde jag.

 

Efter det kände jag mig klar. Jag ville verkligen inte leva, hela mitt liv var förstört - krossat i bitar. Jag kunde inte tänka, skolan gcik rent ut sagt åt helvete - jag trivdes varken hemma, i skolan eller i stallet. Ingenstans. Jag brukade gå långa promenader med Clemmie och gråta, jag började planera sätt att få tillbaka honom på något sätt. Jag försökte även hitta en ny "favorithäst" och när det inte gick vara jag nära att sluta helt med hästar och allt därtill. Men det jorde jag inte, tack och lov för det.

 

Jag skulle kunna skriva milslånga inlägg om Timon men det orkar ni inte läsa - undrar om ni ens orkade läsa genom allt det här? Jag kan inte skriva nog om Timon eftersom han verkligen var mitt allt. Jag har aldrig fått ett starkare band till någon och kommer aldrig att få. Jag har forfarande inte kommit över Timon, kommer aldrig göra. Så fort jag hör hans namn eller tänker på honom vill tårarna krypa fram. Då kan ni ju tänka själva hur det ser ut just nu? Jag vet i alla fall att han har det bra, men jag skulle ge allt för att få ha honom hos mig. Allt.

 

• Jag tycker bättre om brunt läder än svart - på de flesta hästarna. Vissa hästar passar ju inte alls i brunt, men både Connie och Rocky passar helt klart bättre i brunt. När vi köpte Rocky fick vi en svart sadel till och två träns varav ett var brunt och ett var svart. Hans gamla ägare red för det mesta med det bruna och det gjorde jag också. Sedan köpte vi en brun sadel som är jättefin på honom! Vi har köpt en brun sadelgjord som vi snart ska prova och vi ska även köpa in bruna stigläder. Connie har brun (naturbrun) sadel, svart träns och svart martingal. Nej, nej - det gillar jag inte. Jag han inte sett Connie med brunt träns, men jag tror att hon skulle bli jättefin i det! Det är helt klart snyggast att ha samma färg på utrustningen (sadel, martingal, träns osv.) - svart som brunt läder.

 

 

Hoppan är en otroligt fin häst och det vet hon själv. Hon älskar att visa upp sig i hagen, för det mesta genom sin ökade trav. Tyvärr har hon en skada i benet (?) som gör att hon inte kan ridas. Det är synd eftersom hon är riktigt fin - men istället får hon superfina föl! Hon är väldigt speciell och har en rolig personlighet. Något av det bästa med henne är att hon är himla pratglad - alltid när man går förbi henne eller hälsar på henne pratar hon. Ibland gnäggar hon högt och tydligt, men för det mesta gnäggar hon lite lågt, haha.

Lite bilder Sara tog med mobilen när jag red Casanova i lördags. Ingen vidare bra kvalité, men de är bättre än inget. Överlag är han en fin ponny, han har lite svårt att ta tag i bettet - men det kommer! Han kämpade på bra, men när det blev för jobbigt eller när jag inte hade tillräckligt stadig hand flög huvudet upp och han tog bettet. Galoppen var nog svårast, för då blev det väldigt jobbigt, tyckte han. Vänstergalopp blev det knappt någon för han bara drog och sprang. Högergaloppen gick lite bättre, efter hand tog han lite stöd i bettet. Det var ju första gången jag red honom, jag vet faktiskt inte om jag ska ha honom nästa vecka. Ska jag det är det en rejäl utmaning, men det är alltid kul! 

 

 

- Jag tycker själv att jag är ganska bra med väldigt olika typer av hästar. Det har jag ju såklart ridskolan att tacka, men jag har inte större problem med en speciellt typ av häst. Jag kan rida heta hästar, "sega" hästar, dragiga hästar, springiga & stressade hästar, osäkra hästar... ja, ni förstår vad jag menar. Jag är bra på att anpassa mig efter hästen jag rider, tror jag i alla fall. Jag själv känner ju så - men sen har alla olika åsikter och synpunkter. Det märktes i alla fall ganska tydligt när jag provred lite olika ponnyer, jag kunde variera sättet jag red på efter hästen. Var det en lite okunnig häst var jag tydlig men mjuk, och var hästen lite "jag-gör-väl-vad-jag -vill" kunde jag vara mjuk och följsam men ändå liksom visa vem det var som bestämde. Samma sak på ridskolan, jag rider ju mest Connie - men när jag rider andra hästar rider jag inte dem som jag rider Connie, liksom. Vilgot, t.ex. är ju en mycket mindre ponny - i alla fall om man tänker på steget och egentligen självförtroendet. Vilgot behöver en lugn, stadig men mjuk ryttare som visar tydligt vad han ska göra. Roy har gott om självförtroende och det kan jag också anpassa mig efter. Han är tuff och tycker ibland att han kan göra som han vill, då får jag visa honom att han faktiskt inte kan gå runt och bara strunta i mig. Jackson (har inte skrivit så mycket om honom, men jag red honom ett tag) är en lite yngre ponny, och behöver en tydlig, stadig och trygg hand. De första gångerna jag red honom hade jag nästan bara ridit Timon, så jag var inte alls hemma och visste inte vilka knappar jag skulle trycka på. Jackson var ung, ny, lite stessad och allmänt osäker. Jag kände honom inte och när jag först skulle galoppera stack han, jag som bara suttit på Timon visste knappt vad jag skulle göra - men jag läste det. Uthyrningen var nog på 4 dagar, och på dem dagarna gick jag och Jackson från att han stack med mig så fort jag skulle galoppera, till att jag kunde ha honom i samlad galopp och att han kände sig trygg.

 

Idag vaknade jag och Sara vid åtta, hade ställt klockan för att vi skulle ta ut hästarna. Dock var hästarna redan ute när vi kollade ut genom fönstret, men vi kunde ändå inte somna om. Istället gjorde vi pannkakor och efter det gick vi ut i stallet och fixade allting. Lite innan två kom Saras mamma med Jonte och vi gav oss iväg ut i skogen. Rocky var övertaggad och i början skyggade han för allt. Det släppte dock efter ett tag, och Jonte & Rocky blev jättebra kompisar! Vi red en runda på cirka en timme, men vi skrittade och travade bara - dels för att det var ganska mycket snö, och dels för att det var första gången Jonte var här och vi visste inte hur någon av hästarna skulle reagera. Rocky tyckte dock att vi gott kunde galoppera - så det blev några galoppsprång. Men han lyssnade bra ändå, och annars var det inte några problem. Lite busig var han, sparkade bakut och reste sig - men sån är han, och han är ju bara en bebishäst... Han var förövrigt mjuk och fin i kroppen idag, jag kunde böja och ställa honom och han gav ett bra stöd i bettet. Ökad trav har han också visat att han kan... haha.

 

 

Jag kommer faktiskt inte riktigt ihåg exakt när jag började rida. Jag har alltid älskat hästar, och började rida tidigt. Red på en ridskola som hette Kvistofta, men den la ner några år efter. Där hette min favoritponny Zingo, och jag red nästan alltid honom. Det var också på Kvistofta jag var på mitt första ridläger, även det på Zingo.

När Kvistofta stängde började jag på Helsingborgs ridskola, och då kom mitt intresse verkligen igång. Sen vet jag inte riktigt, det har väl bara kommit utan att jag tänkt på det. 

 

Litet inlägg, men bättre än inget!

 

Jag har ridit och hållt på med hästar hela mitt liv. Mest ridskolehästar, dock - men jag har nog alltid varit den som fastnade för de lite svårare hästarna. Timon var ju väldigt reserverad och kunde sparkas eller bitas om han inte tyckte om en. Många var rädda för honom, och det kände han ju - såklart. Jag vet inte vad, men någon med honom gjorde mig som dragen till honom. Jag kommer ihår hur mycket jag kämpade med honom, han kunde dra iväg, gå på mig och bara helt ignorera mig och göra vad han själv ville. Det tog otroligt mycket jobb & tid för att verkligen få det här bandet som vi slutligen fick. Jag var inte så stor, heller - så han kunde hur lätt som helst dra iväg både när jag satt på ryggen och från marken. Jag vet inte hur många gånger han drog iväg med mig. Han testade ju verkligen mig innan han liksom "släppte in" mig. Men aldrig att han sparkades eller försökte bitas. Jag jobbade otroligt mycket med kontakten, och till slut slutade han testa mig. Han var alltid lite busig, men han hade respekt. Jag kunde göra saker med honom som ingen annan kunde, och han blev otroligt snäll och go.

 

När Connie kom var hon också väldigt reserverad. Hon släppte inte in någon, men något med henne bara drogs jag till. Vi klickade, första gången jag såg henne "klickade" det verkligen mellan oss. Det tog visserligen tid för oss att verkligen skapa ett band, men jag gjorde allt. Vi gjorde framsteg på ganska kort tid, men sedan helt plötsligt kunde vi stöta på ett problem som vi sedan fick lägga all tid på - spolspiltan t.ex. Det var väldigt läskig och hon var spänd och orolig till en början. Men jag kämpade - och till slut lärde hon sig att slappna av. Det största problemet var ju dock hennes huvud - som hon var och fortfarande är, rädd om. Först fick jag inte heller komma nära hennes huvud utan att hon drog upp det så högt hon kunde och blev osäker, men jag gav inte upp. Dock "jobbade" jag inte så mycket på det (som med spolspiltan) utan jag lät henne avgöra själv när hon kände att hon litade på mig. Det tog faktiskt inte så lång tid,som jag hade trott. Connie är himla go, och en helt otrolig ponny när man lär känna henne. Jag är så tacksam över att jag fick möjlighet att lära känna henne, och även när min tid på ridskolan är slut kommer jag ta alla möjligheter att få träffa henne. Min prinsessa.♥

Nu har jag väntat närmre tretton år på min egna ponny. När vi började leta häst tittade vi på ganska många. Vi letade främst efter en yngre ponny som jag kunde utvecklas tillsammans med, och redan när vi började leta var det många som tyckte att jag skulle ha en äldre ponny - för att det var min första egna häst. Då undrar jag - varför? Varför ska jag ha en äldre häst bara för att det är den första? Jag har minst lika mycket erfarenhet av yngre hästar som många andra, som har häst.

Vi provade några ponnyer i olika åldrar, men det stämde inte till 100 %. Många av säljarna undrade om jag hade mycket erfarenhet av unghästar, då jag såg ut att vara van. Jag var väldigt ärlig med min hästerfarenhet, och jag tror faktiskt att säljarna eller Agneta (som hjälpte mig att leta, och har hålt på med hästar - speciellt unghästar - hela sitt liv) hade sagt till om de inte tyckte att jag skulle ha en ungponny.

Vi fastnade för en treåring, som vi var nära på att köpa. Hon var precis inriden, men tyvärr fick vi reda på lite saker om henne som gjorde att vi ångrade oss. Jag känner nu att det var en himla tur, för jag hade inte haft lika roligt med en treåring som jag har med Rocky. Man måste alltid vara beredd på att något kan hända, och man måste alltid tänka på vad man gör. Vi hade nog antagligen inte valt henne ändå, just för att hon var så ung.

 

Rocky är verkligen rätt för mig. Han är i precis lagom ålder, och han är så fin och trygg i sig själv. Vi ponnyer äldre än honom, som inte var hälften så mogna. Rocky är ritkigt bra grundutbildad, och han kan mycet för sin unga ålder. Han är otroligt snäll, även om det krävs en hel del jobb med honom. Men det var ju precis därför vi valde att köpa en yngre ponny - för att jag ska ha något att utvecklas och att jobba med. 

Rocky och jag har en lång resa framför oss och vi kommer ha otroligt roligt tillsammans. Självklart kommer det också bli en del motgångar - men så är det med alla hästar. 

 

Rocky är min ponny, mitt ansvar  - och inte någon annans.

Var ute och fotade innan idag. Ljuset var inte det bästa, och kameran var inte på sitt bästa humör - men några fina bilder blev det! Varierad kvalité på bilderna, dock...

 

Blev också väldigt glad när Rocky kom för att hälsa. Han har gått från att gå i leriga hagar med lite tjuriga hästar, till att gå i enorma hagar med roliga kompisar - men ändå kommer han fram till mig och hälsar. Fina ponny.

Nu är Rocky äntligen ihopsläppt med de andra hästarna. Det gick jättebra när vi släppte dem, och det gör det fortfarande. Jag ser dem från fönstret, och alla står och betar. Rocky är hur glad som helst, han får lite dampryck och galopperar runt och bockar lite ibland, hehe. Glad ponny!

Han ska få vila idag, och bara få njuta av livet och komma in i flocken. Egentligen var planen att skritta honom, men det behöver han egentligen inte - det ger lika mycket att få gå i hagen.

Vädret är inte det bästa, och jag har inte några bilder - men jag ska ut och fota antingen senare idag eller imorgon.

 

Jag tjatade & tjatade på min ridlärare att jag skulle få rida honom - och till slut fick jag det. Jag älskade honom från första stund och red honom sedan varje lektion och på varje uthyrning eller kurs ridskolan hade. Vilken utveckling jag gjorde tillsammans med honom! Jag kommer ihåg att jag kunde sitta i skolan och drömma mig bort. Bara sitta och tänka på honom, och sitta & skriva "Vilgot" eller "Ville" och såklart en massa hjärtan, på bordet, haha.

När Ville kom till ridskolan var han pigg och positiv till allt. Han älskade att hoppa och var mångas favoriter inom både dressyr och hoppning. Dock blev det så att fel ryttare hamnade på honom.

 

Personer som var för stora, eller för hårda gjorde Vilgot extremt osäker inom hoppningen. De dunsade ner i ryggen på honom eller drog honom i munnen - och det gjorde att han helt enkelt inte ville hoppa mer. Det är väldigt synd, då han har fin hoppteknik, och viktigast av allt - inställningen. Innerst inne älskar Vilgot att hoppa, och det har han alltid gjort. Han behöver helt enkelt bara rätt ryttare.

Vilgot slutade hoppa ungefär när jag slutade rida honom. Det gick några månader (jag red Timon) men sedan hamnade jag på Vilgot igen - och det var en helt annan ponny. Jag brukade vara inne hos honom och hälsa, ibland ryktade jag honom, men jag red inte honom. Jag blev chockad över skillnaden. Vilgot hade fortfarande den härliga inställningen, men jag kunde verkligen känna den där spärren som stoppade honom och gjorde honom osäker. Jag red honom som vanligt, och hade som alltid jätteroligt tillsammans med honom. Till slut glömde jag bort hans tvekan och då gjorde han också det.

 

Tyvärr är Vilgot ganska liten. Han är inte så "låg" (alltså i manken) men han är väldigt liten och fin i typen. Jag känner själv att han är lite liten för mig, och det påverkar min ridning. Jag rider fortfarande Vilgot lite då och då, och jag älskar honom fortfarande. Det har jag alltid gjort och kommer alltid göra - han har verkligen en speciell plats i hjärtat. Det är svårt att förklara, men vissa fastnar på ett sätt som inte går att förklara med ord.

 

Läste för ett tag sedan ett inlägg Linn hade skrivit (dressyrmupparna.se) om hästarnas rättigheter. Har gått och funderat på det, och tänker man efter är det många människor som behandlar hästar riktigt, riktigt fel. Egentligen är hästarna vilda, men vi har tämjt dem och börjat rida på dem - inte för deras skull, utan för vår skull. Hästarna är otroligt snälla som låter oss behandla dem som vi gör - vi rider på dem, leder dem, väljer hur dem ska bo & vad de ska äta - väljer princip allt i deras liv.

 

Vi borde vara väldigt tacksamma för detta, och ge dem det bästa vi kan. Linn skrev bland annat att tävlingshästar (alltså de hästar som tävlar på elitnivå) i vissa fall inte ens får gå i hagar eller stå i boxen fritt. "Riskerna är för stora" - hit och dit. Att man kanske sätter på benskydd om hästen ska släppas i ny hage eller/och med nya hästar, eller att man sätter på skydd för att den gärna busar eller är lite klumpig - det förstår jag.

 

Idag åkte jag och Hanna (vi hämtade henne) till ridskolan vid ett, så vi var där halv två. Jag hade ingen aning om vem jag skulle rida, men när Malin ropade upp vilka hästar som skulle ridas bankade hjärtat lite hårdare när hon nämde en viss busponnys namn.

 

Jag red Roy (för er som inte vet) väldigt, väldigt mycket för ett tag sedan. Tävlade också, och vi växte och hade grymt kul tillsammans. Han är tyvärr ganska liten, och efter ett tag kände jag själv att han var för liten - det påverkade min ridning. Jag hade börjat lära känna Connie när jag verkligen kände att han var för liten. 

I alla fall fick jag rida honom, och eftersom det var tävlingar kände han själv att han var väldigt snygg, haha. En liten Grand Prix ponny? ^^ Han spände upp sig och stilade, och när vi red vad det som att sitta på en tickande bomb - som skulle explodera vilken sekund som helst. Han trippade och pep, och var allmänt gullig & glad.

 

Han var riktigt mysig, jag tycker verkligen om honom. Lilla, söta Roysan.

Lite fina bilder på de andra hästarna.