De första månaderna med Timon var helt okej. Han var snäll i hantering och ridning men han var ganska reserverad. Jag fick inte vara nära hans huvud och gärna inte hans hals heller. Efter ungefär ett halvår med honom började han öppna sig. Jag fick vara nära honom och kunde röra honom i huvudet och på halsen utan problem. Jag hittade knapparna i ridningen och allt tuffade på bra. Jag hade honom på uthyrningar, höjdhoppade, dressyr och hopptränade (kurs) och en massa annat. jag hade jätteroligt med honom även om han inte riktigt öppnat upp sig. Sedan blev det sommarlov och Timon åkte iväg på bete hos någon annan. Jag saknade honom otroligt mycket och efter sommaren var jag i stallet varje dag. Jag hade honom på ridläger och var överlycklig över att ha fått tillbaka honom, liksom. Nu kunde jag vara med honom hur mycket jag ville!

Jag var i stallet varje dag och ryktade honom, putsade hans utrustning, skurade spiltan och en gång i veckan red jag honom. 

 

Efter ungefär ett år tillsammans med Timon började han testa mig något otroligt, haha. Han gjorde allt för att bråka - drog iväg, bockade, kastade sig åt sidan när jag borstade honom osv. osv... Jag hade honom under ännu en uthyrning och en kompis till mig hade supersnälla Vilgot. Jag kommer ihåg att vi brukade vända ponnyerna om och stå och mysa med dem. Vilgot var ju såklart jättesnäll men Timon däremot dråg iväg som en idiot - hela tiden, varje dag. Han drog iväg mot hagarna, in till andra (tomma) spiltor, mot foderkammaren och gud vet vad. Mattias såg det ganska ofta och bara skrattade åt mig när en glad Timon kom gåendes och jag hängde efter som en vante eller något. Ibland blev jag ganska irriterad men för det mesta skrattade jag bara åt hans trams, haha. Dock märkte jag att desto mer han testade, desto goare blev han när han väl slappnade av. Även om han var lite jobbig ibland var jag överlycklig när han öppnade upp sig för mig. Sedan hände såklart det som bara inte fick hända...

Det var en fredag. Det var fint väder och jag hade ryktat Timon extra noga. Jag var alltid där på fredagar så jag visste vilka lektioner han skulle gå. Det var dags för hans sista lektion för dagen - hoppspecialen. Under framridningen såg Timon ganska seg ut, när de hoppade fram blev han dock väldigt pigg och hon som red såg ut att ha lite svårt att hålla honom. När de skulle hoppa ett hinder i snett igenom, liksom, kom de in lite ojämnt. Timon såg ut att vilja stanna men snäll som han är slängde han sig över. Han släppte dock ner höger bakhov i hindret och fick med sig bommarna. Han snubblade i landningen och började halta ordentligt. Hoppet kanske såg lite roligt ut så de flesta skrattade. Jag kommer ihåg det tydligt - allt försvann. Jag släppte allt eftersom jag blev så chockad, utan att tänka på det började tårarna strömma ner.

 

När lektionen var slut ställde hon som red och ridläraren upp Timon i spoltspiltan och de spolade av hans ben.Johanna, som varit vikarie för deras lektion, sa flera gånger till mig att det nog bara var en stukning som skulle läka. Jag försökte banka in det i huvudet men tårarna rann och jag sket i att försöka stoppa dem. Jag gick fram till honom och han la sitt vackra lilla huvud i famnen på mig. Jag stod så ett tag, tills hon som red tröttnade på att spola av honom. Jag erbjöd mig och satt cirka tjugo minuter. Sedan tog hon som ridit in honom i spiltan och tog av sadeln och tränset. Och sen stod han där, jag gick in och satte mig hos honom (som man egentligen abslout inte fick göra) och tårarna bara forsade. Jag grät och jag grät och jag grät. Timon stod med huvudet nere vid mig och så satt jag tills sista lektionen var slut och stallet skulle stängas. 

 

Sedan gick veckorna. Jag fortsatte som vanligt att vara i stallet varje dag och ta hand om Timon. Han började försiktigt sättas igång och jag brukade vara ute och gå med honom. Sakta men säket byggde vi upp ett band, starkare än allt annat. Vi blev bästa vänner, jag litede till 100 % på honom och han litade till 100 % på mig, bara mig. En dag kom Helen fram till mig och berättade att han dragit sönder en sena och det skulle ta tid för den att läka. Jag kommer ihåg att jag bestämde mig direkt - han skulle bli bra och det skulle jag se till. 

 

Efter hand blev han bättre och sedan slet han såklart upp skadan i hagen igen. Han flyttade till box och vårt band belv ännu starkare. Sedan kom höstlovet och Marianne (som jobbar i stallet) började rida honom. Jag var som vanligt där och en dag kom hon fram och frågade mig om jag ville rida honom i veckan. Jga blev överlycklig och så blev det - varje dag skrittade jag honom 10 minuter. Det var inte mycket, men för mig betydde det allt. Allt tuffade på och sedan kom jullovet. Jag hyrde en ungponny som heter Jackson. När jag red Jackson i ridhuset första dagen kom Mattias och frågade mig om jag ville rida Timon. Jag blev överlycklig, egentligen ville jag bara hoppa av Jackson och få rida Timon direkt men det kunde jag ju såklart inte. När jag äntligen fick sitta upp på honom igen var han helt otrolig. Jag var överlycklig - han också. Jag skulle bara skritta och trava honom samt galoppera ett varv på volten åt varje håll men ändå. Det gjorde jag hela veckan och jag svävade verkligen på moln.

 

Sedan kom terminen igång igen. Jag var hos Timon och ryktade honom varje dag. En dag kom jag till stallet, jag hade fixat äpplebitar till Timon för jag hade tänkt trickträna lite grand. Jag kom till stallet med min ryktlåda och min påse när Helen och Liselott kallade på mig från kontoret. De frågade mig om jag visste vad som hade hänt med Timon och jag fick panik. Hade han blivit avlivad? Såld? Skadad igen? Utan att veta vad som ens hade hänt började tårarna forsa ner och Helen berättade att han var såld. Bara sådär. Min värld rasade sönder, allt var förstört. Jag grät hejdlöst och vägrade gå ner i stallet. Att se hans tomma box hade jag inte klarat av. Jag red som vanligt och sedan fick jag äntligen komma hem och gråta ifred. Jag grät hela kvällen, hela natten och även morgonen därpå. I skolan försökte jag hålla tillbaka tårarna en det gick inte så vid lunch fick jag åka hem. Jag hade fått telefonnummret till Timons nya ägare och mamma ringde. Vi bestämde en tid jag skulle hälsa å och det gjorde jag.

 

Efter det kände jag mig klar. Jag ville verkligen inte leva, hela mitt liv var förstört - krossat i bitar. Jag kunde inte tänka, skolan gcik rent ut sagt åt helvete - jag trivdes varken hemma, i skolan eller i stallet. Ingenstans. Jag brukade gå långa promenader med Clemmie och gråta, jag började planera sätt att få tillbaka honom på något sätt. Jag försökte även hitta en ny "favorithäst" och när det inte gick vara jag nära att sluta helt med hästar och allt därtill. Men det jorde jag inte, tack och lov för det.

 

Jag skulle kunna skriva milslånga inlägg om Timon men det orkar ni inte läsa - undrar om ni ens orkade läsa genom allt det här? Jag kan inte skriva nog om Timon eftersom han verkligen var mitt allt. Jag har aldrig fått ett starkare band till någon och kommer aldrig att få. Jag har forfarande inte kommit över Timon, kommer aldrig göra. Så fort jag hör hans namn eller tänker på honom vill tårarna krypa fram. Då kan ni ju tänka själva hur det ser ut just nu? Jag vet i alla fall att han har det bra, men jag skulle ge allt för att få ha honom hos mig. Allt.