Långt inlägg...

Skriver nu mitt första tidsinställda, har jag inte gjort förut -varken på den gamla bloggen på devote, eller på denna.
 
Jag tänkte berätta lite mer noggrant om min och Connies historia, hur vi lärde känna varandra osv. och lite om Timon, också.
I början på året, i Januari så kom jag till stallet en dag och skulle som vanligt gå och hämta min ryktlåda i skåpet och gå till Timon. När jag gick förbi kontoret så ropade Helen och Liselott (som satt där) på mig. Jag blev ju lite misstänksam, hade det hänt något? I alla fall så fick jag en klump i magen så fort jag fick se deras allvarliga ansiktsuttryck. Dem berättade för mig att Timon inte längre stod kvar i sin box - att han var såld. Först så kunde jag inte göra mer än att stå och nicka, jag var så chockad. Men sen så kom tårarna, även fast än att jag gjorde allt för att hålla tillbaka dem. Sedan så gick jag ner till mitt skåp igen och ställde in ryktlådan, och påsen med äpplen som jag fixat åt honom. Jag gick in på toaletten och då släppte jag ut allting. Tårarna slutade inte rinna, men till slut så tog jag mig samman och torkade bort dem, och satte mig på läktaren. Jag satte mig i ett hörn - på samma ställe där jag suttit när olyckan hade skett. När Timon hade dragit ner sitt ena bakben i ett hinder och rivit sönder senan. När jag tänkte tillbaka på olyckan så kunde jag inte hindra tårarna. Jag satt där länge, och bara satt där och tänkte genom vad jag nu skulle göra. Skulle jag sluta rida? Sluta med hästarna? Försöka lägga allting bakom mig och börja med något annat?
Men som tur var så kom två av mina underbara kompisar (som rider i min grupp), och jag förklarade så gott jag kunde för dem, medans tårarna rann ner för kinderna. Jag red som vanligt den dagen, den gick förvånansvärt bra med tanke på hur jag kände. Jag red Vilgot, som är så olik Timon som han bara kunde bli, men jag tänkte ändå bara på honom. På sista gången jag ridit honom, då när han blivit så glad att han gjort en serie bocksprång i ren lycka. När jag kom hem så berättade jag vad som hänt för mamma, och då kom tårarna ännu en gång utan att jag kunde stoppa dem. När jag skulle lägga mig så låg jag stilla och bara tänkte på alla fina stunder, och alla lite mindre fina stunder jag hade haft med honom. Jag var röd i ögonen av alla tårar, och fast än att jag gråtit så mycket så tycktes dem aldrig ta slut.
 
Dagen efter så var jag helt tom på morgonen, jag lyckades släpa mig till skolan, och klarade de första lektionerna hyfst - men sen bröt jag ihop totalt. Jag låste in mig på toaletten och grät - bara grät. Alla minnen forsade förbi mig, men samtidigt så kände jag mig helt tom. Min lärare och alla i min klass undrade ju såklart vad som hänt, men så fort jag tänkte på Timons namn så började tårarna att rinna. Till slut så ringde jag mamma och lyckades få fram att jag ville hem. Hon hämtade mig, och när jag kom hem så satt jag och grät i soffan, medans mamma ringde till familjen som köpt honom (vi fick nummret av ridskolan) och berättade hur jag kände för denna lilla ponnyn, och jag fick hälsa på honom någon vecka senare.
 
Så fort jag fick syn på en mörkbrun, kraftig liten ponny på långt håll så kände jag att det var Timon, "min" lilla ponny. Ägarna var jättetrevliga och jag fick gå och hämta honom från hagen. Jag kände tårarna bränna men håll tillbaka dem så gott jag kunde, men nu var det glädjetårar (såklart blandat med lite sorg). Timon verkade känna igen mig också, han gnäggade lågt när jag kom - som han alltid gjorde. Jag var någon form av blandning av lycka och sorg hela tiden när jag såg på honom. Vi gick en liten runda med honom, och när vi åkte där ifrån så var jag på något sätt lättad. Jag hade klarat av att hälsa på honom, och han hade känt igen mig också.
 
Jag var inte i stallet mer än varje tisdag (eftersom att jag har vanlig ridning) och undvek att prata om Timon. Varje tisdag så red jag olika hästar, försökte hitta någon som jag kunde fastna för. Jag red många hästar innan jag red Roy, och honom gillade jag att rida. Lite lik Timon på olika sätt, lite samma kroppsbyggnad och samma lynniga personlighet. Jag red bara Roy, och tog hand om honom varje tisdag. Jag försökte skapa ett band, men det klickade inte på samma sätt som med Timon - med honom var allting så självklart. Men sen en dag när jag skulle ta tillbaka Roy från uppe vid storhästarna där jag hade ställt honom, så såg jag en liten vit ponny. Den tittade på mig med stora, svarta ögon - och det sa bara klick. Jag gick in till ponnyn många gånger den dagen och bara hälsade, och jag visste redan då att den ponnyn var "min". Det var hon som hade kommit, det var henne jag passade med. Inte Roy, och inte någon annan på ridskolan - utan den lilla vita. Connie.
 
Jag började försiktigt att ta hand om Connie och lärde känna henne, sakta men säkert. Jag var så rädd för att verkligen fastna vid henne, då hon inte var köpt. Men något inom mig bara drog mig till henne, fick mig att vilja tillbringa all min tid med henne - så det gjorde jag. Och vi fick ett otroligt starkt band. Hon var så olik Timon, men vi hade klickat på samma sätt. Jag fick efter någon vecka rida henne, och då blev vårt band ännu starkare. Jag älskade henne mer och mer för varje gång jag bara såg på henne. Så fort någon annan red eller gick in till henne så sa något inom mig att det var ingen fara, för det var vi som passade ihop, vi två. Andrietta och Connie.
 
Trots att det gått ungefär ett halvår så gör det fortfarande ont att skriva eller prata om Timon. Tårarna rinner även nu, och så tror jag alltid att det kommer att vara. Det känns bra att kunna skriva ut om Timon.
Jag skulle ge nästan vad som helst för att få tillbaka honom, eller få hälsa på honom, men jag kan inget göra mer än att finnas honom som en sån underbar, go och glad ponny han var.
Connie är nu mitt allt, jag frågar ofta mig själv hur man kan fästa sig så vid hästar som jag fäste mig vid Timon och Connie. Det känns bara så självklart att åka till Connie, och gosa, rykta eller rida henne. Och ibland undrar jag om det var ödet, att Timon skulle säljas och att jag skulle träffa Connie. Jag vet i alla fall att jag älskar dessa två underbara hästar mer än vad som är möjligt, mer än ord kan beskriva. Och även om Connie också skulle tas ifrån mig, så kommer hon alltid att finnas kvar, ha lämnat så många minnen och så mycket glädje - som Timon också gjort.
Avslutar med en bild på Timon, har inte så många bilder på honom eftersom att jag hade så dålig kamera då, men tycker att denna är ganska fin ändå.
 
 
 



3 Kommentarer till "Långt inlägg..."
evelina skriver:

Jag har frågestund på min blogg! ställ gärna en fråga http://poniiriders.blogg.se/2012/july/fragestund.html#comment :) skulle bli jätte glad! kram!

Datum: 2012-07-06 Tid: 23:35:04
Bloggadress: http://poniiriders.blogg.se
Mummy skriver:

Så fint du skriver, mitt eget älskade hjärta. Tårarna rinner när jag läser... så mycket kärlek du ger och får från de fina ponnyerna.

Datum: 2012-07-07 Tid: 19:20:31
Bloggadress: http://www.bloggis.se/clemmie
Jullan skriver:

Awe... så fint skrivet Andrietta !
Jag fick hålle emot ganska mkt för jag har ingen lust att börja storgråta på ett tåg :P
Du och Connie passar så bra ihop och du passade super med Timon med.... ! <3

Svar: Haha, det förstår jag... Tack så mycket, det betyder mycket för mig <3
Andrietta Svärdh

Datum: 2012-07-13 Tid: 10:55:04

Kommentera inlägget:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:

RSS 2.0