Fixar tidsinställda då jag inte kommer kunna blogga idag (och kanske inte imorgon), och på onsdag åker vi till Göteborg och kommer inte hem förrän på söndag!

 

Jag tänkte skriva lite om Connies utveckling sedan hon kom till ridskolan.

Connie kom någon vecka innan påsklovet. När hon kom så hade hon knappt några muskler, hennes päls var matt - och manen, pannluggen och svansen var stripiga, toviga och sträva. Svansen var kissgul och hon hade kissfläckar på magen och benen. Hon hade också en massa päls på bringa, mage och huvud som var halvt avfällt, men som ingen hade borstat bort. Hennes kropp var full av ärr, små som stora. Hon var också väldigt försiktig, och reserverad. Jag visste redan då att jag inte kunde göra så mycket för att få henne att bygga upp muskler, men jag kunde göra något åt hur hon såg ut, och försöka få henne att liksom öppna sig.

Så jag började jobba med henne direkt. Jag började med att försöka lära känna henne, eller låta henne lära känna mig. Det viktigaste var att hon skulle lita på mig. Jag började med att vända henne i spiltan, men där blev hon så stressad att hon blev okontaktbar. Då började jag ha henne i spolspiltan. Först var hon lite osäker på att gå in, men jag ställde mig och lockade på henne - så till slut gick det.

Hon stod för det mesta och skrapade med hoven och kastade med huvudet, men om jag bara slutade med vad jag höll på med och slutade prata med henne, slutade hon efterhand. Jag fick ju såklart göra så ett par gånger innan hon slutade helt (för den gången). Hon började långsamt lita på mig, men problemet var när folk ville komma och hälsa på henne. Då blev hon direkt väldigt spänd, misstänksam och stressad. Hon började "buffla" dvs. att hon puttade bort folk med huvudet, speciellt när det ville klappa henne. När de sedan hade gått fick jag ställa mig vid hennes huvud och prata med henne för att hon skulle slappna av igen.

Jag jobbade med henne mycket, så ofta jag kunde och vi fick ju ett band efter ett tag. Hon blev väldigt tillgiven, ville mysa hela tiden. Jag jobbade mycket på att hon blev så osäker så fort någon "ny" kom. Jag stod vid henne när dem klappade henne, och klappade henne på halsen, det lugnade henne lite i alla fall...

Hon blev ju finare efterhand också, pälsen blev glansig och manen och svansen blev tjocka och mjuka. Ärren kunde jag ju dock inte göra något åt, dem är där dem är.

När hon till slut började känna sig lugn när folk kom och hälsade, så hade hon börjat gå fler lektioner, så ibland kom det någon som skulle rida henne. Jag höll mig först bara undan och lät dem sadla och tränsa, men Connie fick ju nästan panik. Hon blev stel, sur och bråkig. Hon försökte bitas, slog med svansen och la öronen platt bakåt. Det är klart att det kan bero delvis på att hon tyckte det var obehagligt att bli sadlad - och av någon hon inte kände. Efter att ha sett hur stressad hon blev började jag stanna kvar när dem sadlad och tränsade, då blev hon lugnare. 

Connie blev också gladare efter hand. Hon blev väldigt (för mig i alla fall) trevlig att ha att göra med, och hon älskade att sto och gosa. Jag kunde till och med hålla om hennes huvud utan att hon försökte dra upp det, hon slappnade av. 

De här bilderna togs när hon kom, och när jag börjat umgås och ta hand om henne.

Och här har jag haft henne 2-3 veckor.