När min förra hund fick epilepsi kastrerade vi honom, och hade då möjligheten att skaffa en liten flicka - vilket vi alltid velat ha. Vi började leta runt lite bland uppfödare, men hittade inte det vi sökte. Mamma visste precis vad hon ville ha, men vi hittade inte riktigt en valp med det lilla extra".

En dag fick mamma ett mejl från en uppfödare i Tyskland. Det var ett par bilder på en väldigt liten valp, och i mejlet stod det ungefär "Vill du ha henne, så är hon din.". Mamma visade bilderna för mig och vi blev förälskade i henne från första stund. Mamma mejlade lite med uppfödaren och vi fick fler bilder. När Clemmie, eller Bree (som hon hette då), var åtta veckor tog vi flyget till Tysklands flygplats och hämtade henne. Vi hade förväntat oss att hon skulle komma i en bur, eller i koppel - men helt plötsligt såg vi en liten, liten valp i famnen på uppfödaren. Hon var inte hälften så stor som vi förväntat oss (och egentligen skulle varit) men vi hittade varandra direkt. 

 

Tiden gick och Clemmie växte upp. Hon var otroligt glad, go och positiv - och vi hade otroligt kul tillsammans. Hon och Winston blev bästa vänner, och Winston uppfostrade henne så gott han kunde. Hon kanske var liten - men tuff var hon! Vi gick kurser med henne, hon träffade andra hundar och vi märkte hur glada alla hundar var för henne - och hur glad hon var för andra hundar. Människor behöver jag knappt nämna - alla älskar Clemmie, man bara kan inte annat. Sen kom tyvärr dagen då vår älskade Winston fick somna in, och hade vi inte haft Clemmie tror jag inte vi hade haft hund idag. Hon fanns verkligen där, och stöttade oss - hjälpte oss genom en otroligt svår period.

 

Till slut kunde vi gå vidare, och fortsatte gå kurser och träna med Clemmie. Vi ställde ut henne med goda resultat, och vi hade tänkt ta valpar på henne - då vi ville föra vidare hennes underbara personlighet. Sedan var det mentaltest, som man gör med alla hundar man tränar och tävlar (tror jag). Clemmie var otroligt snäll och glad, men vi visste ju att hon var ganska känslig. Inte rädd - men försiktig. Mamma var inte helt säker på att faktiskt genomföra testet, men hon försökte. Clemmie var lite okoncentrerad till en början och det gick sedan över till osäkerhet och hon klarade helt enkelt inte trycket. Mamma märkte hur knäckt hon var, och bröt. Det tog tid att få upp Clemmies självförtroende igen, men till slut gick det. Clemmie återgick till sitt vanliga, glada jag igen - något försiktigare, kanske - men ändå sig själv, liksom.

 

Eftersom Clemmie verkligen älskar agility, och alltid har gjort det - anmälde vi henne till en agilitykurs. Det gick jättebra, Clemmie var en stjärna från början. Vi tränade en dag i veckan, och den dagen (kommer inte ihåg om det var tisdagar eller onsdagar) var verkligen hennes absoluta favoritdag. Tills en dag.

En av hundarna som också gick kursen var lite konstig mentalt, kanske inte riktigt aggressiv ännu - men något fel var det. Clemmie hade varit jätteduktig hela tiden, och mamma skulle väl iväg och träna någon sista gång på något hinder. Då kommer den här stora (typ tre gånger så stor som Clemmie) hunden och ger sig på Clemmie bara sådär. Helt utan orsak, den bara exploderade. Clemmie visste inte vad hon skulle göra, hon var chanslös. Hon hade inte hunnit reagera förrän hon låg på marken och denna stora, svarta hunden siktade på hennes strupe. Mamma fick ju såklart panik, men på något sätt fick hon den att sluta och ägaren kunde ta tag i den. Clemmie var ändå, förstörd igen - helt knäckt.

 

Vi fortsatte gå kursen för att bygga upp hennes självförtroende igen och det gick fortare än första gången. Jag kunde dock inte göra så mycket, då jag själv var helt förstörd. Jag hade sett min älskade bästa vän ligga och kämpa för sitt liv, och hade inte kunnat göra något. Det tog tid för mig att komma över det. Hunden som attackerade henne fortsatte också kursen, men ägarna var tvugna att ha munkorg på den. Clemmie återhämtade sig bra, men vi märkte snabbt att hon var rädd för svarta hundar. Stora, främst - hon var livrädd för dem och fick panik bara av att vara nära. Tack och lov hade hon en hundkompis sedan innan - Sally - som hon gått en spårkurs med. Vi träffade dem för att Clemmie skulle förstå att inte alla svarta hundar var farliga.

Jag tror det var två eller tre gånger efter första attacken, då fick ägarna för sig att ta av hunden munkorgen. Det tog inte lång tid förrän den gav sig på en av de minsta hundarna, som tur var fick de bort hunden snabbare denna gång - för anars hade den hunden inte varit vid liv idag. Det märktes tydligt att den hunden blev nästan lika knäckt som Clemmie hade blivit. Minnena från attacken kom när jag såg hur hunden attackerade denna lilla, stackars hunden och jag blev nervös. Jag kunde inte vara i närheten av Clemmie, för jag ville inte föra över min nervositet.

 

Jag kommer ihåg att det var ungefär lika dant som första gången, först var Clemmie glad - lycklig. Hon sprang runt och gjorde det hon älskar mest av allt - och helt plötsigt ligger hon under denna jäkla hunden igen. Denna gånger försvarade hon dock sig själv. Hon kund einte göra mycket - men hon kämpade. Det var droppen - nu var Clemmie förstörd. 

Vi slutade kursen när terminen var slut. Tränade lite för skojs skull - vi gjorde allt för att bygga upp Clemmies (och mitt) självförtroende igen. Jag blev rädd för stora hundar, eller nej - inte rädd, men osäker. Vi hittade på en massa saker med Clemmie, och hittade saker hon tyckte var roligt. Träffade många hundar, och Clemmie byggde upp självförtroendet igen.